Hur många av oss kan säga att vi finns där för våra barn till 100%? Jag vet vi älskar våra barn över allt annat. Vi skulle göra allt för de. Men är det verkligen sant då? Ja nu går jag ännu djupare in på grejer men just nu ville jag bara ta på ytan.
Ja den ytan. Där du utan stress tar ditt barn i handen. Stannar upp och tittar ditt barn djupt i ögonen och lyssnar. Ja jag kan själv säga att detta är något jag själv måste påminna mig om. Samhället är uppbyggt för att vi inte ska hinna sånt. Vi ska inte få tänka för mycket och få för många idéer. Få smaka på missa bra saker som kan vara den förbjudna frukten som faktiskt är bra för en.
Jag har varit sjuk i några dagar nu. Inte ens orkat ta hand om mina egna barn. Helt bara stängt dörren om mig själv för att vila men tack gode gud för att jag har en sån fantastisk man som verkligen finns där när jag verkligen behöver honom. Och det har jag även sagt till honom idag för det är också en grej vi människor är dåliga på att berätta. Andras positiva egenskaper. Vi ser hellre det dåliga hos andra. Sån är inte jag men tyvärr är inte många som jag. Sen är nackdelen med mig att jag kan vara något naiv så vad är värst?
Hur som är jag tacksam för att jag idag orkade med barnen. Jag kunde stanna upp i stunden och jag orkade iaf fixa lite mat med hjälp av Elias idag. Annars är det M som fått stå för det och allt annat med hämtning och lämning och mat och allt. ❤️
Jag kommer tillbaka till det här med ekorrehjulet som de flesta lever i. ?