Jag har funderat fram och tillbaka på det här med att skriva om sitt/sina barn. Det diskuteras mycket nu tydligen om det här med att blogga om sina barn >Läs mer om det här<. Läs gärna artikeln och säg vad ni tycker om min blogg i det avseende. Jag lägger ut mycket bilder på sonen och jag började det hela bloggandet när jag blev gravid med sonen. Sen utvecklades det vidare och min blogg bara växte och växte. Men vart går gränsen?
Jag anser min blogg väldigt personlig men jag går inte in på privata grejer. Jag skriver inte värsta detaljerat om sonen utan mest om saker jag vill komma ihåg som han sagt och gjort. Mycket om inköp och barnprylar men jag vill ju rikta bloggen mot mig med men det var ju inte mig bloggen var åt från början. Utan ett sett att dokumentera olika saker från graviditeten och hitta likasinnade. Jag har lärt känna otroligt många personer och jag märker mer och mer att min blogg kan inspirera och kanske vara någons förebild men det är jag väl utan att lägga ut en massa bilder på sonen och skriva detaljerat om sonens egenskaper eller vad ska man säga. Sen tycker jag nog dem överdriver i artikeln. Finns ju ingen forkning eller studier på det då bloggande är så nytt. Jag menar kändis barn exponeras massor så borde inte dem vara total kvaddade då?
Men tycker ni jag exponerar sonen för mycket på nätet? Hade ni fortsatt läsa min blogg om jag inte skrivit om honom? Nu är det ju en mammablogg men ändå. Jag kommer inte sluta skriva om honom men man behöver ju en tankeställare och man måste ju se över det man gör då och då. Men sen finns det ju dem som visar allt för mycket men det är ju deras val. Men tänker man inte? Ser man inte det själv? Därför undrar jag. Kanske har jag blivit fartblind?
När jag ändå frågar på men vad är det ni mest tycker om att läsa i min blogg? Träning, positiv inspiration, om sonen, om mitt familjeliv, om prylar, om kvinnligt, om barnprylar, om barnkläder, om mig som person, om mitt förflutna mm?
Kram♥
Nä, jag tycker inte du delar med dig för mycket.
Men förstår vad du menar. Det är inte lätt att veta gränsen ibland.
Jag har upptäckt att jag omedvetet inte bloggade lika mycket om dom stora barnen som dom små. Det kom liksom av sig självt. Dom stora kan ju själva säga om dom inte vill vara med och dessutom läsa själva vad jag skriver om. Det känns inte lika rätt att “hänga” ut dom då.
Jag tror inte det är hela världen att blogga om barnen, bara man tänker efter lite innan. Man måste ju inte dela med sig av precis allt. 🙂
Jag visar inte direkt längre foton på slurken framifrån utan på andra vis så man inte kan se exakt hur han ser ut.
Och visar inte heller foton där han gör något han senare kan tycka är skämmigt eller pinsamt.
Jag tycker sånt är upp till var en och vad man skriver och lägger upp på sin blogg rörande sina barn. Jag har inga själv så jag har inget och relatera till men jag har såklart en del funderingar hur jag kommer göra när jag väl hamnar där, men det är lätt och säga en massa när man inte är där själv.
Men jag tycker att det du skriver och lägger upp är helt okej. Han är en del av ditt liv och det vore konstigt om du aldrig nämnde eller lade upp bilder på honom. finns bloggare som har barn som aldrig skriver om deras barn, det känns lite märkligt ibland. Jag kan köpa om man vill vara sparsam med bilder, men ord kan aldrig vara farliga… 🙂
Jag tycker inte du delar med dig eller skriver för mkt om din son. Visst är det nog lätt att kunna gå över gränsen men du är långt ifrån det 🙂
Jag tycker du har en jätte härlig blogg och jag tycker det är roligt att läsa om din vardag, om träning och om din son 🙂
Du får ha en fortsatt trevlig fredagskväll 🙂
Jag skrev ju väldigt mycket om graviditeten med Milton och började “blogga” då. Innan hade jag hemsida och skrev dagbok på nätet med fokus på hunden (som jag hängde ut.. haha). Nu skriver jag inte så mycket om barnen, mest för att jag ändrat fokus lite, bloggen handlar om mig och mina barn är en del av mitt liv och syns emellanåt. Jag tycker inte att jag hänger ut dem nu och det jag skriver är inget som jag hoppas de ska skämmas över när de blir äldre.
känns det bra för en själv och man kan motivera sina val så tycker jag, go for it.
kramar
Jag tycker att man ska gå efter magkänslan där. Jag skriver ju massor om min Alice-Kravallis…det är ju liksom poängen med bloggen. Har man tonåringar får man kanske tänka lite annorlunda…eller rent av fråga dem vad de tycker är ok.
Det finns säkert massor med folk som tycker att jag “lämnar ut” Alice för mycket, men jag väljer mina ord och står för dem – även inför henne i framtiden. Jag tror och hoppas att hon kommer tycka det är kul att ha så mycket “info” om sig själv längre fram. Jag hade älskat det! Helst nu när man har egna barn och en massa funderingar på hur man själv var som liten…och ingen mamma att fråga…
Så, gå efter magkänslan. <3
Kram!
Jag har valt att inte lägga ut foton där ansiktet syns på mina barn. Mestadels för att jag anser att de själva ska få välja när de blir större, om de vill vara på bild på nätet eller inte.
Men det är ju olika hur man ser på det antar jag. Diskutioner pågår som du säger. 🙂
Jag tycker om din blogg just för att du skriver om det du skriver om! Din son, ditt/ert liv och allt vad det innebär! 😀
Jag startade min blogg för att jag vill ha det som en dagbok, jag kan gå tillbaka och läsa om vad som hänt, olika faser mm men jag skriver heller inte om exakt allt, vissa saker håller jag för mig själv. Allt med danne mm har jag varit ärlig med i början för det var ett sätt för mig att bearbeta allt, nu skriver jag inget över huvudtaget fast jag hade kunnat skriva vilken j-a idiot han är varje dag som har övergivit sin son!! Han har inte skickat mer än 1 sms under hela det här året tex, tragisk människa men jag orkar lägga energi på det lixom, det skulle knäcka en totalt. Frågar nån i min blogg om honom lr så så kommer jag att svara ärligt men jag kommer inte att skriva mer än nödvändigt om det, det är ju trots allt Oliver det handlar om.
Jag tycker du delar lagom mkt med dig av ditt liv finaste du.
Stor kram
ja tycker att du bloggar om din son på ett bra sätt, ja menar man får läsa lite va ni gör och så men inte allt liksom, fast sen är de ju så att vi vet inte vart allt vi skriver hamnar (hade ett föredrag om detta för ett tag sedan) så ja tror man måste tänka lite på vad man skriver 🙂