Odödlighet, en ny tidsepok och sorg.

Att känna sig odödlig är något jag tror alla mer eller mindre känner. Eller jag känner och uppfattar det så. Men det är något som vi mer och mer lär oss genom livet att så inte är fallet. På ett sätt är det ju bra att fatta att man inte är det. För att ta vara på livet och att vara tacksam över det. Men samtidigt är det ju en sån underbar känsla att tro att allt liksom på något sätt varar för evigt.

Att det skulle vara sån stor skillnad mellan livet man växte upp i med mamma och pappa och livet efter när man flyttat hemifrån och mamma flyttat upp i himmelen. Jo för jag ser ett samband mellan att mamma lämnade denna jord och att jag gick in i en ny tidsepok. Ett nytt liv. Jag undrar om det hade känts samma om mamma inte hade dött. Hade allt bara svept över till ett vuxenliv och allt känts som ett och samma liv?

Det händer att jag tänker tillbaka på när jag var barn. Visst tänkte man och längtade man till vuxenlivet men på något sätt hade man en sån stor frihet. Frihet i tankarna. Att man liksom lever det livet man lever och att det kommer vara annorlunda som vuxen men att det skulle vara så annorlunda det kunde jag aldrig ana.

Jag tänker lite att vuxenlivet är så. Men samtidigt tänker jag att det kanske bara är så för mig som förlorat min mamma och allt var som upplöst i ett svart hål. Man lever vidare. Man bygger vidare men det blir aldrig, aldrig, aldrig som förr. Man bygger på något nytt, fint och underbart men saknar verkligen en del av det liv man levde innan man blev vuxen och innan mamma gick bort.

Det knyter sig verkligen i magen när jag tänker på detta och mamma. Jag sörjer fortfarande varje dag trots att det snart närmar sig 10 år. Fast nu gör jag i det tysta. Och det känns fortfarande som att tiden tycks stått still efter att hon gick bort och samtidigt har tiden gått. Min största önskan i livet hade varit att bara få vara med henne ett par minuter att få prata. Jag behöver inte längre ställa frågor. Det kommer inte lösa något ändå. Saker har hänt som det har hänt och inte något man kan ändra på men en kram och bara få några minuter att prata med varandra en sista gång. Så underbart det hade varit. Att få säga ett ordentligt farväl… att du torkar mina tårar och säger att allt kommer gå bra… bara en sista gång.

Jag och mamma i Folkets park i Malmö. Jag måste ha varit i 6-7 års åldern tror jag.