Då var det redan onsdag! Tiden bara rullar på och snart är liksom sommaren över. Usch så vill man inte tänka nu när sommaren äntligen är här! Har ni njutit något av solen igår? Nu hoppas vi det håller i sig resten av sommaren och det är lagom varmt tycker jag. Så länge det inte regnar och blåser en massa.
Det är mysigt när man kan sitta ute på uteplatsen. Jag älskar verkligen vår uteplats med takås. Det gör Elias med. Han är fortfarande lite mammig men inte alls som förr. Nu har jag inte en bläckfisk om mig utan han kan liksom klara sig långa stunder utan att klämma runt mig. Men sitter gärna med mig ibland och pratar på balkongen. Barnen är så stora så de springer ner själv och leker på gården och springer upp igen. Det är väldigt mycket variation på vad de leker. De bråkar inte lika mycket längre *peppar peppar* och allt är bara så mysigt nu. Klart de kan kivas med men nu är de faktiskt samt långa stunder vilket är så skönt. Jag försöker låta de reda ut så mycket som möjligt själv för jag har varit sån som ingriper hela tiden vilket inte är så bra och bara blir tjatigt. Dessutom har de blivit riktigt bra på att lösa det själv. Barn kan mer än vad man tror.
Vad tycker du? Ingriper du direkt när barnen bråkar? Låter ni/du de träna på att lösa konflikter själva?
Jag lyssnar alltid av bråken, för det mesta så löser dom det bra men ibland slutar det med slag, puff, knuff och det nya att knipas/rivas. Då går jag in och försöker hjälpa dom lösa det på ett bra sätt.
Men ofta får dom lösa det själva, blir bara fel när jag går in och bara har hört en liten del och har fel uppfattning om vad som hänt och inte hänt.
Men precis låter som du tänker precis som jag! Ja ibland får man ju faktiskt ingripa men försöker att låta de lösa det själv.
Mina får oftast lösa det själva, hur ska de annars kunna lära sig konfliktlösning? Det är bara när det går för långt jag går mellan.
Men precis! Ja det får ju verkligen inte gå för långt och ibland får man hjälpa de lösa det.
Mina barn är ju numera vuxna utom 20 åringen som fortfarande bor hemma 😉 (som aldrig får flytta för mamman 😉 ) äsch skämt åtsido.
Jag fullkomligt älskar barn och skulle gärna haft flera barn än de 3 jag nu har om jag hade varit yngre, men det har ju ibland varit påfrestande med de två äldsta som det är exakt 3 år i mellan , när de kom ihop sig om något, de var som hund och katt ibland och det bar mycket tjafs och retandes som gärna startade vid måltiderna, de spelade ut varandra helt enkelt då fick man allt ryta i åt dem ibland för att stå ut vid middagen, annars tycker jag nog att man kan lyssna lite på håll och se hur de löser det själva man märker ju snabbt om det är någon som har övertaget hela tiden , eller om de ryker ihop och börjar att slåss då får man nog sära lite på dem speciellt om det skiljer i ålder och storlek, annars så fostrar ju barnen varandra det är något som hör till, 20 åringen , ja hon är mycket yngre än de andra så hon kivar mest med mig 😉 😉
Vad roligt att höra din berättelse! 🙂 Ja inbland så måste man ju ryta till men det ska ju inte vara för mycket av det.
Jo visst är det mycket när det är sån liten åldersskillnad. På mina är det precis 2,5 år emellan så jag vet precis vad du pratar om hehe 😉