Kanske inte till utseendet men på senaste tiden har han liksom kommit in till mig i nästan panik när jag nattat Elias och frågat om jag låst ytterdörren. Jag var precis likadan när jag var liten. Det är så kul när man då och då får minnen tillbaka från ens barndom. För annars känner jag inte att jag minns mycket men det verkar som någon klok sa att det kommer med tiden.
Det är väl säkert så för de flesta barnen. Att man värnar om familjen och vill inte att något ont ska hända. Isak blir lugn när jag går och känner på dörren och bekräftar att den är låst. Och man måste testa. Idag var den olåst när jag fick honom att själv ta i dörren så nu lär det inte bli bättre.
Själv minns jag att jag alltid tog mig ett sista ryck i dörren innan jag gick och la mig för att sova.
Hade ni själv något sånt för er när ni var små?
Kram