Jag tänkte på det här då frågan kom i ett forum. Vad ska du inte göra mot dina barn som du själv blivit utsatt för? Vad har du svurit att inte göra mot dina barn? Är du rädd för att göra samma sak mot dina barn som dina föräldrar gjort?
Jo innan jag fick barn så var rädslan stor! Skulle jag bli som min mamma. Jo jag älskade min mamma. Jag saknar min mamma varje dag. Det fanns ingen som henne. Hon hade ju bra sidor med. Men tyvärr hade hon några sämre sidor med. Hennes humör. Hon svängde snabbt och kunde bli helt hysterisk. Hon kunde skratta när hon blev förbannad. Lite creepy så där men iaf. Förutom sina utbrott kunde hon också slå mig väldigt mycket. Min uppfostran var så att man slog och rädslan skulle då göra att man inte gjorde om det. Eller var det så? Ibland undrar jag om mamma bara behövde slå av sig på mig…
Ja kanske är det tack vare det som jag inte fick ett enda IG. Mamma hade ju sagt att jag skulle få så mycket stryk om jag kom hem med ett IG. Så jag klarade ju det. Jag vågade ju inget annat. En gång på gymnasiet. Första gången jag fick en IG varning var på Engelskan. Jag var ju mest och fikade på lektionerna. Jag bröt ihop framför läraren och hon blev helt förskräckt. Hon fattade att jag inte vågade gå hem med den varningen och jag berättade för henne. Hon rev då lappen och sa att hon sätter godkänt på mig om jag lovar att läsa igenom en bok och svara på frågorna längst bak. Det gjorde jag självklart.
Men jag blev väl hyfsat normal ändå. Men jag har gått igenom mycket i livet som jag kanske hade sluppit gå igenom om det inte var för min uppväxt. Tack vare psykolog så fick jag mycket hjälp. Men också genom mycket självhjälp och läsning. Jag tog upp det med psykologen att jag var rädd för att skaffa egna barn. Mamma hade ju själv blivit misshandlad av sin mamma och haft en fruktansvärd uppväxt. Skulle jag kunna bryta trenden, bandet, kedjan? Psykologen hjälpte mig att inse. Eller egentligen inse det jag redan insåg. Att allt detta som hände hänt och att jag inte vill göra samma. Att jag sitter och tar upp det med henne gör att jag har insikt i det hela. Det hade inte mamma.
Jag har förlåtit mamma. Jag har rett ut det där. Jag älskar henne och önskar hon var här. Jag vet att hon inte ville skada mig utan hon hade problem med sig själv. Men jag är medveten och har läst på hur man kan uppfostra sina barn utan att höja en hand. Dom visste inte bättre på den tiden. Och kärleken och värmen gör att allt kommer på plats. Ger man bara barnen en massa kärlek så kommer allt av sig själv. Jag är inte rädd längre. Jag vet att jag kan bättre än tidigare generationer. ♥
Har du själv några rädslor att bli som din mamma?
❤️ Våra erfarenheter gör oss till dom vi är idag! Och du är ju en toppenmamma! Önskar jag visste och var mer lyhörd på den tiden 🙁 KRAM
Tack snälla! <3 KRAM
Jag hade precis samma rädsla och samma tankar om att inte kunna bryta bandet och att bli likadan själv. Idag har rädslan gått över och jag har lagt det bakom mig, precis som du skriver är jag bättre än så. 🙂
Men var härligt att höra! 🙂
Vilken berörande text underbara du <3
Tack! <3
Otroligt rörande text! <3
<3 <3 <3
Du är så himla stark, trots allt du varit med om…så beundransvärd! Massa kärlek till dig <3
Tack! <3 Vad fint av dig. <3
♥
<3
Jag har länge känt väldigt starkt att mina barn ska minsann få kärlek. Det fick aldrig jag. De ska få uppmuntran och bra självkänsla, få många kramar och närhet, veta att de är älskade. Jag har aldrig varit rädd för att jag inte skulle lyckas med det, jag skulle inte ens kunna låta bli. Mitt barn får massor med kärlek.
Ja kärlek är inte någon bristvara här inte. 🙂 Det är nog det lättaste. Konstigt egentligen när man tänker på så många barn som inte får det.
Känslosamma minnen du delar med dig utav, kanske är skrivandet en del i din egna läkningsprocess också ♥
Det var nog meningen att du skulle träffa rätt personer på vägen, så du fick svaren du behövde – att det inte var ditt fel, att din mor mådde dåligt men att det aldrig är rätt att slå och att du sen fortsatte prata om det ♥
Skickar ofantliga mängder kramar till dig o din fina familj ♥
Tack fina du! Ja jag tror på att dela med sig och ventilera och kanske hjälper det någon annan som gått igenom samma sak. Många är med om mycket och kanske inte känner stöttning men genom att dela har jag fått det. Klart jag inte delar allt men vissa delar av det förflutna kan jag dela tycker jag. Och jag behöver det tror jag och det är skönt att ha en blogg att kunna dela det i. 🙂 <3 Kram
Verkligen en rörande text <3 Du är stark som vågar dela med dig av detta!
Under dom senaste 2 åren så har jag/min familj fått genom gå psykisk våld…under det fösta året så var det värst…min syster började bete sig konstigt, Hela världen vände sig upp och ner, sms efter sms, samtal efter samtal…Jag fick höra flera gånger om dagen hur värdelös jag var och att bebisen som jag hade i magen var inget att ha (våran lilla Alice) Det visar sig att hon är bipolär…men det är inget fel på henne, bara vi andra som vill hjälpa henne! jag har inte pratat med henne på 2 år…Allt man hade sagt i förtroende till henne kom tillbaka..hon drog in sambons familj! Hon var ute efter att göra mitt liv till ett helvete sa hon till våran mamma. varje gång jag ser henne eller bara hennes bil så blir jag alldeles kall och vill bara springa därifrån… ja det är en lång historia och jag ska väl inte tråka ut dig med den ^^
Så personlig och fint skriven text….
Känner dig inte privat men du verkar vara en underbar människa och mamma.
Varm, glad, snäll och hjärtlig, hur man nu förklarar en känsla av en person man aldrig träffat! 🙂