Dagens gästbloggare – Johanna

Läsarkrönika – Att leva med katastroftankar

Jag heter Johanna är 36 år och 2 barnsmamma boende i Karlstad. Jag är en glad och utåtriktad tjej idag, men inombords lider jag varje dag.

Jag lider av katastroftankar. Här är min berättelse:

För att läsa mer bloggar jag på: missjoi

Att leva med katastroftankar är att vakna upp en dag och inse att du och alla andra kommer dö någon gång. Ingen vet när och ingen vet hur. Det är bara något som alla kommer vara med om.

Det hände mig. Det gick från en dag till en annan och jag blev extremt varse om att jag kan dö när som helst. Och alla jag känner, alla nära och kära, kommer ju oxå dö. Det kan ske redan i nästa sekund, ingen som vet.

Jag gick från en dag att inte bekymra mig så mycket för över vad som kan ske, till att oroa mig konstant. Jag tänkte på att man kan bli mördad, bli överkörd, påkörd, överfallen, få hjärnblödning m.m. Mest av allt så kom jag på att alla de här sakerna kan drabba de jag älskar mest av allt på jorden. Jag ville ha kontroll på alla runtomkring. Konstant.

Tankarna kom precis hela tiden, det gick inte många minuter mellan varje tanke när det var som värst.

Det skrämde livet ur mig och det gick så långt att jag drabbades av panikångest. Panikångesten slog till när man minst anade det och gärna i folksamlingar. Min sambo fick lotsa mig vidare många gånger och lugna ner mig.

Det är svårt att förklara hur man bara kan tänka på alla hemskheter som kan ske. Lika svårt är det för mig att förstå hur jag kunde leva innan utan att tänka dessa tankar. Hur kunde jag gå varje dag utan att tänka att man kan dö i nästa sekund?

Så varför började jag tänka negativt? År 2009 var ett tungt år. Vi fick missfall, min sambo blev överfallen, rånad och knivskuren, oväntade dödsfall och sjukdomar i familjen. Alla händelser skedde  ganska så nära inpå varandra och hade naturligtvis mycket med saken att göra.

Emellanåt hade jag svårt att koncentrera mig på något annat än bara allt som kunde ske. Vissa dagar tänkte jag dessa tankar flera flera gånger i minuten.

Ingen förstod mig förutom min sambo som haft dessa själv.

&#8221Men varför oroa sig, när man inte kan påverka det ändå?&#8221 det var kommentarer jag kunde få.

Men det är ju just det som skrämmer mig, jag kan inte påverka det, det är utanför min kontroll och därför fick jag panik.

Det gick så långt att jag bröt med vissa av mina närmsta vänner, bara för att jag ville inte att de skulle se mig så knäckt och så ledsen. Jag var så förbannat jäkla trött på att ständigt vara ledsen, att jag tyckte att de självklart kände samma sak.

Gjorde det saken bättre?

Jag oroade mig för sjukdomar, jag googlade symptom (ibland även nattetid) som min sambo hade, bara för att se vad det var han kunde ha. Skulle jag vara bättre förberedd på det viset? Jag räknade ut hur hög sannolikhet det var för mig att bli mördad. Sjukt? Japp, jag vet ju det. Min lillebror sa till mig att det är högre chans för mig att bli miljonär på Lotto än att bli mördad.

Mitt svar?

Ja men så tänkte säkert även de som blev mördade. Och så var man tillbaka på ruta noll igen.

Grejen är med katastroftankar, att tänker man dem och oroar sig för dem, känns det som om man är bättre förberedd ifall det skulle ske. Men jag vet ju innerst inne att skulle någon dö eller bli utsatt för något annat hemskt, då är man inte förberedd ändå. Så istället låter man kroppen och psyket gå igenom samtliga känslor, alltifrån paniken &#8211 till gråten. Till vilken nytta?

Min kropp och psyke har gått igenom så mycket och många katastrofhändelser att jag blev helt slut och färdig.

När jag äntligen blev gravid igen med mitt första barn sökte jag hjälp. Jag ville inte överföra mitt sjuka sätt att tänka till Olivia, så jag gick till en psykolog och fick hjälp.

Jag bestämde mig där och då att jag ska slå bort katastroftankarna så fort de hamnar i mitt hjärna. Så det kämpar jag med nu varje dag. Så fort jag får en katastroftanke, måste jag omedelbart tänka &#8221 Det där tar vi då, om det händer.&#8221 Det har fungerat en vecka cirka, men det är ingen idé att jag bestämmer något, för det kan ändra sig precis närsomhelst.

Jag tar en dag i taget.

Men det som hjälpte mig mest var att jag hittade en benämning på vad det var jag led av. Länge trodde jag att det var dödsångest jag led av, men när jag läste en intervju med Helena af Sandberg visste jag. Jag fick ett ord på min sjukdom. En tyngd släppte. Någon hade samma som jag. Jag var inte ensam. Helena och jag. Tack Helena för att du delade med dig av dina katastroftankar. Du hjälpte mig. Nu kanske jag kan hjälpa någon annan.

Det viktigaste för mig nu har varit att säga mina tankar högt, för då hör jag hur dumma de låter. Inne i huvudet är allt logiskt, för där får de lugn och ro. Där kan de gro och växa och bli stora. Där när de sig. Lever och frodas. Blir till en verklighet.

När jag säger mina tankar, när tanken flyttas från hjärnan till mina läppar, när tanken formas till ord, blir de med ens en fantasi. De blir orimliga och ologiska.

Idag har jag levt med mina katastroftankar i 4 år. Vissa dagar är bättre än andra, vissa dagar är det en ond spiral som snurrar. Fortare och fortare. Panik i ögonen, yrsel i huvudet, onda tankar som när varandra. Det syns inte längre på mig, men min hjärna vet. Ibland vinner dem, men inte lika ofta.

 

//Johanna

Stort tack till Johanna som ville dela med sig av detta! ♥

Vill du också gästblogga? Klicka då in HÄR för att läsa mer.

0 svar på “Dagens gästbloggare – Johanna

  1. LIENE säger:

    Läsvärd gästblogg. Det är så tråkigt att människor måste hålla såna tankar 🙁
    Ett av det värsta jag vet ur mitt lvi är att söka på symptom för sjukdomar. Jag visste redan vad jag hade men att söka på det gjorde saken bara värre. Jag ville ju komma bort från det istället för att tänka på det.

    Svara

Lämna ett svar till ♥ Sojka ♥ Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

 

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.